Som alltid när man bevittnar matcher som i efterhand betyder så mycket som den fjärde semifinalen mot Sävehof gjorde för Alingsås, fastnar vissa scener lite extra i skallen.
Scener som liksom flimrar förbi framför ögonen när man, till exempel, ska sitta och försöka samla tankarna i en krönika.
Och det är ju tacksamt att det är så, eller hur?
Den första scenen jag tänker på från överkörningen i Partille Arena är från andra halvlek. Magnus Persson trippade på något fler än tre steg, bombade en boll i ribban och bollen såg ut att gå till Sävehof-omställning. Men kvar dröjde sig Max Darj och med en hårt knuten näve slängde han sig in i och helt sonika slog in bollen i mål.
Ett mål som personifierar Max Darj och hans ledarskap mer än något annat. Offervilja, jävlar-anamma och en känsla att man aldrig ger upp en boll.
AHK kommer sakna Max Darj nästa säsong, tro mig.
***
Den andra scenen hämtar vi från några sekunder efter slutsignalen. AHK-spelarna har redan hunnit samlas i en klassisk jubeldans men några meter därifrån står Jesper Konradsson och fullkomligt vräker ur sig sin glädje, riktad mot den tillresta klacken.
Konradsson kände garanterat, precis som Max Darj förresten, ett slags extra ansvar i det här slutspelet. Han ska, återigen precis som sin lagkapten, bli utlandsproffs nästa säsong och han ville inte lämna en kantrande skuta.
Att han hittade storformen som varit så flyktig på våren lagom till slutspel känns på något sätt väldigt Jesper Konradsson. Han trivs som bäst när kniven skär lite lätt mot struphuvudet och älskar att vinna mer än de flesta.
AHK kommer sakna Jesper Konradsson nästa säsong, tro mig.
***
Vi som älskar sport älskar också de små sagorna som kan dyka upp från ingenstans och bli sanna när det verkligen bränner till. I det här slutspelet kallas den sagan, hittills i alla fall, för Anders Alfredsson.
Den långe från Kroppskultur var ett råämne när han kom, det var inte minst han själv medveten om. Hans speltid i a-laget har varit blygsam under säsongen men nu i slutspelet har han vecklat in den där långa kroppen i Handbollsligans välskurna kostym. Mot Sävehof satt den som ditmålad på hans kropp. Han bombade in bollar på löpande band och stod för ett spel i defensiven som inte många, i alla fall inte jag, trodde han hade i sig.
Alla slutspel behöver en joker. AHK hade den jokern i Johan Nilsson när man vann SM-guld senast. Har man hittat en ny i Anders Alfredsson? Fasen tro’t.
***
I skrivande stund är det inte klart vilket Skånelag Alingsås möter i final den här gången. Alla, förutom kanske en och annan i Ystad, tror på IFK Kristianstad och det ligger såklart nära till hands.
AHK-spelarna själva säger att det inte spelar någon roll och för en gångs skull tror jag det stämmer.
Den här SM-finalen kommer inte handla om motståndarna på planen utan motståndarna i huvudet. Två raka finalförluster skakar man inte av sig bara sådär. När Alingsås kliver ut på planen i Malmö är man sin egen värsta fiende och det handlar om att jaga bort hjärnspöken mer än något annat.
Gör man det, ligger ett tredje SM-guld där och väntar på dom.