Tror du på spöken?
Nej, inte jag heller, men jag har nog aldrig varit mer vacklande i den tron än vad jag var under SM-finalen 2017.
För under första halvlek kunde jag nästan se vålnader från förr sväva runt AHK-spelarnas huvuden, viskandes om minnen från fjolåret.
Allt gick så blixtrande fort – den här gången med. Medan Kristianstad fick träff i allt, bommade Alingsås det mesta. Matchen må inte varit körd i paus, men uppförsbacken påminde mer om en vägg än något som alingsåsarna kunde ta sig an.
Det blev bättre i andra, till och med spännande ett tag. Men marginalerna för misstag och motflyt var för små, Kristianstad för starka och i slutändan för bra.
Ibland måste man bara sträcka upp armarna i vädret och erkänna att man inte räckte till. Det tvingades AHK göra i lördags för tredje gången i rad.
Kristianstads armar var också i vädret, men av en helt annan anledning. I år igen.
Det är inte roligt att skriva om tårar. I alla fall inte när tårarna glänser av silver.
Men likväl är det så verkligheten ser ut efter att AHK förlorat sin tredje raka final, och den här gången var tårarna tyngre, fler och svårare att torka än någonsin.
För det här var så nära en ”sista matchen med gänget” man kan komma i ett lagbygge. Till nästa säsong har en handfull av spelarna lämnat för andra äventyr, på och utanför en handbollsplan, och på det handbollsmässiga kalhygget ska något nytt och förhoppningsvis något starkare byggas upp.
Byggmästare är återigen Mikael Franzén, men frågan är om han någonsin haft en tuffare uppgift än den han står inför nu.
För även om det finns spelare med rutin kvar, och även om det kommer in tunga namn med både spets och erfarenhet på sitt CV, kommer spelarna som lämnar vara näst intill omöjliga att ersätta på kort sikt.
Max Darj, själva essensen av vad en lagkapten ska vara, kan nog ersättas på en handbollsplan. Men människan Darj är unik, vilket också gör honom till den stora ledare han varit för det här laget.
De uppgifter som Jesper Konradsson, spelgeniet och handbollstoken, tagit på sig kan spridas på fler händer. Men vinnarskallen och krigarinstinkten hos den fortfarande unge ”Konny” växer inte på träd.
Lojaliteten som Pontus Johansson stått för under sina elva år i föreningen går inte att underskatta. Trots idoga skadeproblem har Johansson alltid funnits där ändå, med sin spänst och sitt skott. Redo att göra allt för laget, när helst det behövts.
Glädjen, finurligheten och erfarenheten hos Marcus Enström har varit en stöttepelare i Alingsås HK. Man har liksom vant sig vid att han springer fram och tillbaka på den här högerkanten, ”tjötat” öronen av sina lagkompisar på fotbollsuppvärmningen och skrattat hela vägen till nya segrar. Vem tar över den rollen?
Nej, vi vill som sagt helst inte skriva om tårar av sorg och bedrövelse. Men sådant är jobbet ibland. Och de tårar som fälldes var många. Vi fick se spelare som Jesper Konradsson, Marcus Enström och Andreas Flodman bryta ihop framför våra inspelningsapparater.
Ett bevis på hur mycket dessa spelare brinner för sin sport, för sin klubb, för sina fans och framförallt för varandra.
Och kanske också ett tecken på att AHK kommer tillbaka nästa år igen. Måhända som ett nytt lag, måhända med nya roller. Men tillbaka kommer man alltid, så länge man låter tårarna rinna.
Tårarna visar att man bryr sig, och få bryr sig mer än detta Alingsås HK. Det, om något, ger framtidstro.