Så var även det tredje division III-derbyt den här vårsäsongen spelat, och nu vet även Holmalunds IF hur det är att vinna stadskamper 2017.
Det återstår visserligen en eller ett par matcher av våren innan vi verkligen kan summera, men jag vill ändå ge mig på en liten sammanfattning av Gerdsken, Holmalund och AIF:s säsong så långt. Speciellt nu när vi sett de tre lagen mötas öga mot öga.
Gerdskens BK
Derbyn: HIF (b) 2–1, AIF (h) 3–2
Vinnarna av båda sina spelade derbyn leder serien och gör det främst på grund av en imponerande defensiv. Fredrik Gustafsson har inte sett såhär bra ut på länge och har hittat en perfekt lekkamrat i Joel Hallenbert. De båda mittbackarnas spelstil kompletterar varandra på ett ypperligt sätt. Dessutom har man ett väldigt fint kollektivt försvarsspel där spelarna framför backlinjen vet att man måste jobba hårt i båda riktningarna. Men det är såklart inte hela sanningen bakom Gerdskens succésäsong.
Nej, snarare har det som stuckit ut mest i flera av de matcher jag sett GBK spela, varit den kompromisslösa moralen att kämpa för varje millimeter, oavsett ställning i matchen. Det var den moralen som tog laget tillbaka in i derbyt mot AIF, det var den moralen som såg till att man höll fast vid sin 2–1-ledning mot Holmalund. Det kommer också vara den moralen som blir nyckeln när man i höst jagar, mot alla odds, en serieseger.
Holmalunds IF
Derbyn: GBK (h) 1–2, AIF (b) 3–1
Oj så viktig trepoängaren mot AIF igår, onsdag, kan visa sig bli för Holmalunds säsong. Segern tog dom upp på en tillfällig (?) andraplats i tabellen och formen som varit lite upp och ner mot slutet pekar nu mot himlen igen. Det går såklart inte att undvika att nämna André Nilssons nytta för Holmalund den här säsongen. Det såg man inte minst mot AIF där liraren växte in i matchen och till slut dominerade den totalt i en roll som påminde mig om Tomas Brolins roll i VM-laget ’94. Inga andra jämförelser i övrigt alltså.
Men det finns andra som imponerade så smått och spelat en intressant roll i skymundan i HIF. Speciellt en sådan som Jamie Makindu. Hans känsliga fötter passar perfekt i en central roll där han kan fördela bollar till höger och vänster efter behag. Och glöm inte heller Anton Stenseke som fortfarande kan sysselsätta ett helt försvar på egen hand. Det stora frågetecknet är dock slutprodukten hos Holmalund. Ibland sätter man tre, ibland kammar man noll. Det behövs en bättre jämnhet i prestationerna om man ska vara kvar i toppen.
Alingsås IF
Derbyn: GBK (b) 2–3, HIF (h) 1–3
Derbybataljernas stora förlorare hittills är Alingsås IF. På fem dagar förlorade man två derbyn på liknande vis. Först tog man ledningen, sedan kom skadorna och till slut förlorade man mot ett lag som fajtades bättre. Det är nog det mest oroväckande för Per Krantz inför fortsättningen, att AIF förlorar matcher på kampmomentet. Oavsett om 25-meterspassningarna sitter eller ej, ska man alltid kunna bjuda upp till kamp. Men den matchen har AIF förlorat två gånger i rad. Och nu duggar skadorna tätt…
Det som ändå talar för en bra grönvit fortsättningen är grundspelet man besitter. När det klickar så spelar man seriens kanske finaste fotboll. När rörelsen finns, när passningarna sitter och när allt bara fungerar är AIF enormt svårstoppade. Det handlar ”bara” om att göra det oftare. Individuellt har man på flera positioner topp tre i serien, men det har inte märkts tillräckligt ofta den här säsongen. Klart är ändå att potentialen för att vara ett topplag finns där i allra högsta grad.